I'll sell my soul for money

På mitt jobb sitter jag omgärdad av säljare. Dessa människor anländer var dag med nystruken skjorta, svarta byssor, ambitioner om rikedom och ett trevligt smajl i fickan. De sitter med sina två mobiler, handsfree och är vänner med människor de aldrig träffat förut. "Det jag vill idag är att boka ett möte med dig på tidsdag, inte det, på onsdag, nähä, torsdag okej bra, ta hand om dig nu!" När de har överstigit ett speciellt belopp får de bubbel och resor, ny byss-outfit, mera cash och flow och köper en ny minibostadsrätt i Sofo och inreder den med fondvägg och små feta buddor. De kan inte gå i trappor för de har för bråttom, de tar hissen och tränar på Sats istället. De äter Sushi varje lunch och friar till sina flickvänner varje helg. De dricker och bjussar och mår "lite kasst" på måndag morgon, bäljar i sig tre stora glas kaffe med mjölk och försvinner sedan in på toaletten. De frågar: "Får jag gissa vilken musik du gillar då?" och tror sig veta alldeles för mycket.

Simone

Jag är glutenallergiker. Det innebär att jag kan dö om jag äter bröd, pasta eller pizza som inte är glutenfria. Jag kan inte heller äta såser som innehåller mjöl eller pannkakor eller nudlar. Jag är också allergisk mot nötter, men dem tycker jag ändå inte om. När jag var liten gav de mig bröd och min mage var alltid svullen. Nu är den bara svullen om jag har mens. Min pojkvän skulle fria till mig men sedan så gjorde han slut och blev ihop med en nittonårig knarkare istället. Jag har åkt till Madrid för att leva livet. Jag bor med en samling människor som är jättekonstiga. I mitt rum har jag en dubbelsäng från Ikea och två möbler i beige från Lidl. På Lidl kan man köpa många bra grejer. Jag brukar köpa Cola och Fanta där. Det är jättegott att blanda hälften hälften. Jag har en penna som det är rosa fjädrar på och en dator från Acer. Ibland går jag på date. Jag brukar äta Nutella på glutenfritt bröd, det smakar som choklad men är mycket nyttigare. I taket i mitt rum har jag lysrör för annars kan jag inte se någonting. När jag kommer tillbaka till Tyskland ska jag starta ett gym för singlar.

Slussen sjunker!

Varje gång jag åker kommunalt över Slussen, i tunneln mellan Söder och Gamla stan blir jag nervös. Slussen är ju på väg att sjunka! Ser det inte lite fuktigt ut längs väggarna? Ser man inte de rostiga armeringsjärnen mellan avfallna kakelplattor? Jag börjar genast tänka på en skinnklädd Kevin Costner i Waterworld. Vi vet nog hur det går till - först tränger det upp fukt, sedan kommer sprickorna, sist rasar hela "klövern" i plurret med bussar, barn och pensionärer.

Medmänniskor, hör upp! Det är bara en tidsfråga innan Slussen sjunker!

Coke Fair Ecologic!

Nu finns den äntligen på marknaden, den nya Coke Fair Ecologic! För alla oss som tyckt att det stora amerikanska märket har känts moraliskt tveksamt men ändå varit sugna på dess svalkande bubblor, har Coca Cola nu börjat producera en ekologisk och rättvis cola.

Det var efter att man tappat köpare i framförallt de medvetna nordiska länderna som man påbörjade ett samarbete med konsultföretaget PR2 i Oslo. Eftersom det här med klimatet tycks ha påverkat nordborna, var det just den trenden man valde efter det misslyckade Coke Zero-projektet.

Coke Fair Ecologic kommer att säljas i återvinningsbar pappersburk i en affär nära dig nu i vår!

Valsång

Mina tankar är som valar. De befinner sig allt som oftast nere i djupa mörka havet, för att några få gånger komma upp till ytan och hämta luft. När de är uppe för att andas måste jag fånga dem på papper eller genom att diskutera dem med någon, för snart försvinner de ner i djupet igen. Valfångst är inget jag är någon förespråkare av, men det fungerar som metafor för mitt tankearbete.

Precis innan jag somnar kommer det oftast en liten skock med valar som är så fina, stora och välformulerade att de "omöjligt kan glömmas bort till morgondagen". På morgonen ångrar jag alltid att jag inte tog fram harpun och nät.

Bon noël amour!

Det allra vackrade vi har är julen. Den kommer när vi som mest behöver den, i den mörkaste och kallaste årstiden. Den kommer med kluckande skratt och mumma. Jag vill sätta tänderna i den och slita av dess papper. Jag smeker den medhårs och mothårs och jag ligger i den och tittar på ett päron till farsa med en kola i gommen. Jag ruskar julen så att barren faller av och jag tittar den djupt i ögonen och säger "vi ska alltid älska varann."

Inblick i en spännande subkultur

Runt hörnet från där jag bor ligger ett litet thailänskt wokhak. De har inte många sittplatser bland sin fake-bambu, men desto fler kunder som tar hem. Maten är utmärkt när man är sugen på cashew och mörbultad kyckling. Alltså snabbmat när den är som bäst.

Det är inte det jag vill skriva om, utan om deras klientel. De är i huvudsak skalliga män mellan tjugo och trettio år. Deras armar pryds av tribaltatueringar och på sommaren har de på sig vita trekvarts-militärbyxor. I dessa kvarter är de normalt sett inte en vanlig syn. Jag vet inte om de alltid mäter sin potential i antal chilipeppar, men något begär som ska mättas har de, och de flockas just här. Och på Koh Phangan förstås.

Kanske handlar det om drömmar om flydda semestrar på paradisöar, eller lockas de av att ha en alldeles egen thailändska i sitt kök? De svettas tillsammans i sitt chili-intag, men de är där allena. Kanske kikar de på grannens mat och tänker "gul curry, loser, den har bara en pepparfrukt på menyn, jag tog röd men extra spicy, I'm the man".

Kära mamma

När jag låg och feberyrade i flera dagar som liten var det egentligen bara en person som kunde hjälpa mig. Min mamma. Hon lade sina svala, mjuka händer på min panna eller sin kind mot min kind och allt kändes mycket bättre. Hon höll mig när jag kräktes, vaggade mig när jag skulle sova. Efter en extra lång sjukdomssvacka kom hon hem med små sudd, block formade som olika djur och klistermärken. Efter en sådan present är ju vem som helst på bättringsvägen och det var vi också, jag och min syster.

Nutidsdilemma

Ska jag köpa en platt-tv:ar eller utsläppsrätter till folk i julklapp?

Bitterfittan - ett koncentrat

Jag känner att min man inte tar lika stort ansvar för vårt barn. Jag känner mig bitterfittig, tar en varm dusch, lyssnar på Nina Simone. Min mamma rökte under köksfläkten och förstod inte hur mycket hon var värd. När jag tänker på det måste jag ta ett varmt bad, men känner mig fortfarande bitterfittig. Sedan tar jag ett glas rödvin eller två och lyssnar på Nina Simone. Jag har intervjuat Susanne Brøgger och hon lever inte upp till mina förväntningar, min man vill bara jobba, jag känner mig som en bitterfitta. Jag måste sticka till Tenerife en vecka och samla mina tankar och bara tänka på mig själv och mina val. Är jag en bitterfitta? Det är iallafall så jag känner mig.