Runt hörnet från där jag bor ligger ett litet thailänskt wokhak. De har inte många sittplatser bland sin fake-bambu, men desto fler kunder som tar hem. Maten är utmärkt när man är sugen på cashew och mörbultad kyckling. Alltså snabbmat när den är som bäst.
Det är inte det jag vill skriva om, utan om deras klientel. De är i huvudsak skalliga män mellan tjugo och trettio år. Deras armar pryds av tribaltatueringar och på sommaren har de på sig vita trekvarts-militärbyxor. I dessa kvarter är de normalt sett inte en vanlig syn. Jag vet inte om de alltid mäter sin potential i antal chilipeppar, men något begär som ska mättas har de, och de flockas just här. Och på Koh Phangan förstås.
Kanske handlar det om drömmar om flydda semestrar på paradisöar, eller lockas de av att ha en alldeles egen thailändska i sitt kök? De svettas tillsammans i sitt chili-intag, men de är där allena. Kanske kikar de på grannens mat och tänker "gul curry, loser, den har bara en pepparfrukt på menyn, jag tog röd men extra spicy, I'm the man".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar