Valsång

Mina tankar är som valar. De befinner sig allt som oftast nere i djupa mörka havet, för att några få gånger komma upp till ytan och hämta luft. När de är uppe för att andas måste jag fånga dem på papper eller genom att diskutera dem med någon, för snart försvinner de ner i djupet igen. Valfångst är inget jag är någon förespråkare av, men det fungerar som metafor för mitt tankearbete.

Precis innan jag somnar kommer det oftast en liten skock med valar som är så fina, stora och välformulerade att de "omöjligt kan glömmas bort till morgondagen". På morgonen ångrar jag alltid att jag inte tog fram harpun och nät.

Bon noël amour!

Det allra vackrade vi har är julen. Den kommer när vi som mest behöver den, i den mörkaste och kallaste årstiden. Den kommer med kluckande skratt och mumma. Jag vill sätta tänderna i den och slita av dess papper. Jag smeker den medhårs och mothårs och jag ligger i den och tittar på ett päron till farsa med en kola i gommen. Jag ruskar julen så att barren faller av och jag tittar den djupt i ögonen och säger "vi ska alltid älska varann."

Inblick i en spännande subkultur

Runt hörnet från där jag bor ligger ett litet thailänskt wokhak. De har inte många sittplatser bland sin fake-bambu, men desto fler kunder som tar hem. Maten är utmärkt när man är sugen på cashew och mörbultad kyckling. Alltså snabbmat när den är som bäst.

Det är inte det jag vill skriva om, utan om deras klientel. De är i huvudsak skalliga män mellan tjugo och trettio år. Deras armar pryds av tribaltatueringar och på sommaren har de på sig vita trekvarts-militärbyxor. I dessa kvarter är de normalt sett inte en vanlig syn. Jag vet inte om de alltid mäter sin potential i antal chilipeppar, men något begär som ska mättas har de, och de flockas just här. Och på Koh Phangan förstås.

Kanske handlar det om drömmar om flydda semestrar på paradisöar, eller lockas de av att ha en alldeles egen thailändska i sitt kök? De svettas tillsammans i sitt chili-intag, men de är där allena. Kanske kikar de på grannens mat och tänker "gul curry, loser, den har bara en pepparfrukt på menyn, jag tog röd men extra spicy, I'm the man".

Kära mamma

När jag låg och feberyrade i flera dagar som liten var det egentligen bara en person som kunde hjälpa mig. Min mamma. Hon lade sina svala, mjuka händer på min panna eller sin kind mot min kind och allt kändes mycket bättre. Hon höll mig när jag kräktes, vaggade mig när jag skulle sova. Efter en extra lång sjukdomssvacka kom hon hem med små sudd, block formade som olika djur och klistermärken. Efter en sådan present är ju vem som helst på bättringsvägen och det var vi också, jag och min syster.

Nutidsdilemma

Ska jag köpa en platt-tv:ar eller utsläppsrätter till folk i julklapp?

Bitterfittan - ett koncentrat

Jag känner att min man inte tar lika stort ansvar för vårt barn. Jag känner mig bitterfittig, tar en varm dusch, lyssnar på Nina Simone. Min mamma rökte under köksfläkten och förstod inte hur mycket hon var värd. När jag tänker på det måste jag ta ett varmt bad, men känner mig fortfarande bitterfittig. Sedan tar jag ett glas rödvin eller två och lyssnar på Nina Simone. Jag har intervjuat Susanne Brøgger och hon lever inte upp till mina förväntningar, min man vill bara jobba, jag känner mig som en bitterfitta. Jag måste sticka till Tenerife en vecka och samla mina tankar och bara tänka på mig själv och mina val. Är jag en bitterfitta? Det är iallafall så jag känner mig.

Förvaring

Äntligen har vi fixat förvaring till sovrummet. Allt känns så himla mycket bättre nu. Innan var det rena kaoset. Niklas kalsonger på golvet, urk, he he! Englas smutsiga sparkdräkter lite var som helst, och jag hade ingenstans att lägga mina skärp och Nudiejeans! Men nu: Var sak på sin plats!